Idag var det begravning för morfar som gick bort i våras. Det var faktiskt jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara, men det var skönt att få gråta och säga hej då på riktigt. Dessutom var det roligt att få komma ihåg honom som han var förut, när han alltid kom ut på trappan, vinkade och sa lycka till när vi skulle på tävling, när man kom in och det alltid bjöds på godis... Världens bästa morfar, vila i frid!