So you wanna play with magic

Jag fick sluta tidigare idag, så jag hann rida en häst mer än vad jag hade tänkt mig i solen! 

Det fick bli Viola, vilket var skönt eftersom det kändes igår som att hon skulle behöva bara trimmas lite. Jag bara på gärdet, och inte heller särskilt länge eftersom jag bara ville göra en "avcheckning". Hon tränade ju igår och ska även träna imorgon.

Hon vag väldigt fin! Jag fick henne precis där jag ville ha henne, framför allt i galoppen. Hon är så himla enkel att rida när jag får tillbaka henne så att hon väntar hela tiden och att jag får rida henne framåt istället! Det är så roligt också när jag börjar få henne som jag har jobbat för att få henne nu hela tiden! :) Det ska bli kul att hoppa henne imorgon när hon gick så bra idag! 

Sedan red jag ut Gunde med Aska och hennes nya medryttare + hennes mamma. Vi red en ganska lång tur och skrittade nästan hela tiden, men vi travade en liten bit. Tyvärr kändes Gunde inte riktigt fräsch, nästan halt :( Men han "brukar" vara lite stapplig såhär års, så jag tror att han tyckte att det var halt och behövde därför ta pyttesmå steg, för han var inte varm eller tjock i något ben. Någon gång har han sträckt sig för att han har halkat i hagen också, men i det här fallet tror jag faktiskt att det beror på att han var rädd att halka. Han får iallafall vila imorgon så hoppas jag att han känns fin på onsdag! :)

Förutom stallet har jag också roat mig med att plugga till ett so-prov jag har imorgon! Är ganska stolt över mig själv faktiskt!

Är du en belieber som älskar att läsa fanfictions? I sådana fall vill jag tipsa dig om min nystardade novell "Let go and move on" som hittills
har 5 kapitel publicerade :)

"Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte såhär det var planerat att det skulle sluta. Jag skulle gå på bal, jag skulle sluta skolan och jag skulle ha den bästa sommaren i mitt liv. Jag skulle vara lycklig. Jag skulle inte bry mig om något. Varför kunde det inte få vara så?"

Kayleigh Sierra Jones är en tjej på 17 snart 18år från Kansas där hon bor tillsammans med sin pappa och sin ett år yngre bror Benjamin. Hennes mamma har hon inte ett minne av. Hon stack nästan direkt efter Benjamins födsel och har inte hört av sig sedan dess. Inte för att hon bryr sig. De klarar sig bättre utan henne säger hennes pappa, men hon har många gånger hört hur han instängd i sitt sovrum har gråtit om kvällarna.
Kay, som hon kallas, är inte någon speciell egentligen. Det tycker i alla fall inte hon själv. Hon är inte populär, men hon är inte heller en outkast. Hon är en i mängden och det trivs hon jättebra med. Hon är en senior. Hon ska på bal och hon ska sluta skolan. Hon är för första gången på länge riktigt lycklig.
Men lycka varar inte för evigt. Det är det som gör livet så skört. Även det allra minsta snedsteget kan förstöra allting som man är och har. I värsta fall lämnar det ärr för livet, om man inte hinner blir räddad.