Hur ska de någonsin kunna veta
Jag började med att rida Vinca idag och vi höll till på banan efter lite framskrittning i skogen. Mamma var med och stod på marken och hjälpte till. Vincan var så himla fin! Liksom, allt stämde och om det blev någonting lite fel så gjorde jag om, då gjorde hon rätt och fick beröm. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva... Det är en så himla härlig känsla när allt som vi tränat på bara sitter. Jag tror att vi är ett väldigt bra team, för jag känner av henne precis när jag rider och det känns som att hon trivs med mig på ryggen. Här kommer några bilder från idag, printade från film med iPhone (= dålig kvalité), men man ser iallafall en skymt av hur fin hon är. Till det här ska tilläggas att hon bara är 5 år. Hur fin är hon inte? :')
Emma kom upp och red med mig lite senare, så Aska och Gunde fick gå ut på en liten tur i den regniga skymningen. Sedan trimmades de på banan; det gäller att passa på när den går att rida på. Gunde var fin, men lite spänd och överilad lite passet igenom. I galoppen tröttnade jag på honom för det kändes bara som att han bara fjollade omkring och galopperade liksom inte ordentligt. När jag tänkte "nä, vi får ta nya tag med det här nästa pass, han är inte på humör idag", precis då släppte han efter och liksom "okej matte, jag gör väl som du vill". Då blev det mycket bättre. Han galopperade med hela kroppen, i en stadig form och blev liksom vanliga Gunvald igen.
Men jag kände faktiskt från början idag att gårdagens ridpass, med ytterhjälperna, hade givit resultat, för han var mycket mer uppmärksam från början och tog yttersidan ordentligt :)
0 Kommentarer till "Hur ska de någonsin kunna veta"
